Gokart, ett avslutat kapitel?

Har just kommit hem från styrelse-mötet i Karlskoga...jag sitter fan o gråter.

Det var stadsrace och jag bestämde mig. Det här var min grej. Det här ville jag göra. Det här ville jag hålla på med. Utan att ens ha testat. Jag kämpade så. Jag delade ut reklam för att få ihop pengar. Mamma ville inte att jag skulle skaffa en gokart och det sa hon rätt upp i ansiktet. Hon skylde på att det inte fanns plats för den någonstans och nästan undrade vad jag skulle med den till. Jag lyssnade på de men jag var stark nog att inte ta åt mig det. Jag sket i det och fortsatte kämpa. Tillslut.
2009 fick jag delta i Stadsracet. Det var det sista året man arrangerade det och jag fick köra. Känna att folk tittade på en och känna att folk tyckte att det var häftigt att titta på och att det var en häftig sport. Det var en stor upplevelse att få köra på gatorna mitt i stan.
Jag tränade och tävlade i små tävlingarna "Karting cup" och det räckte för mig. Jag visste att vi hade skit-ekonomi men jag visste också att pappa gjorde hur mycket som helst för mig och har genom kartingen fått bättre kontakt med honom. Har även fått nya kontakter ute på banan som har varit helt otroliga. Jag minns den tävling så allt på karten small sönder. Folk kom från tält från både höger och vänster och satte ihop en hel kart åt mig igen. Helt otroligt. Går inte att beskriva känslan. Jag tror jag kom sist men who cares? Så mycket kärlek till folk och till banan och den sporten trots dumma regler hit och dit från SBF om nya däck osv. Men har aldrig gett upp för det. Man hjälps åt och man till och med får hjälp med däck när man sitter i den krisen. Inget var omöjligt. Men så kommer detta slag i magen då ens enda bana inte finns tillgänglig för en längre. Hur fan kan man göra så? Nån bara tar den ifrån en.

Nån som har en näsduk?